Jag har läst en bok om psykisk ohälsa vid namn "bryt det sista tabut" där författaren vill normalisera psykisk ohälsa likt diabetes, en amputerad fot eller vilken sjukdom som helst. Den är skriven år 2013 och inte vet jag, men tyvärr känns synen på detta lika dålig fortfarande.
Flera intervjuade i boken ville inte vara med med namn då de ville utesluta eventuell risk att någon i deras omgivning ska se annorlunda på dem sen. Att någon med en psykisk sjukdom skulle vara sämre värd, vara dåligare eller svag helt enkelt.
Jag kan inte mer än hålla med i rädslan. Absolut inte så att jag ser ner på någon med psykisk sjukdom, jag har alltid tänkt att det kan drabba vem som helst och att det är som vilken sjukdom som helst. Men däremot den där känslan och rädslan för att någon ska se på en som "svagare/vek" eller en "man inte kan räkna med", en som "inte klarar av" osv.
I boken tar de upp "stress-sårbarhetsmodellen" som betyder att ingen ärver depressioner, ångest eller schizofreni men man kan däremot födas med en sårbarhet för att drabbas. Man har en statistiskt större risk att reagera starkare på yttre påfrestningar. Yttre stressfaktorer kan alltså trigga igång detta.
Annat som här spelar in är psykologisk miljö (uppväxt, familjeliv, framgångar, motgångar), biologisk miljö (virus, bakterier, miljögifter)
Många tankar har gått dessa timmar och dagar hemma. Jag är såklart nyfiken på hur det kunde bli såhär, vad som hänt om jag låtit det gå längre och hur jag ska göra för att inte bli för stressad och trött igen. Jag har alltså inte psykiskt utmattningssyndrom, jag är hemma för att jag har så mycket stressrelaterade tecken på god väg mot detta syndrom. Hemma för att vila för att inte hamna där och ta flera månader på mig att komma tillbaka.
Jag hatar att vissa människor ser på dem som får gå hem som några med svagare psyke och med attityden att de är sämre. Nu råkar det vara så att jag är en person med denna svaghet, det har vi sett förrut och finns även hos mina syskon.
Vi är riktiga känslomänniskor och har lika lätt till nedstämdhet som till gråt och gapskratt. Jag har märkt de senaste åren att jag mår otroligt dåligt efter sommaren när det ska bli höst, jag blir liksom nedstämd att saker och ting är slut. Sommaren och semestern är slut. Men samtidigt börjar ju något nytt och roligt.
Här kommer iallafall lite mer fakta kring psykiskt utmattningssyndrom:
Vad är det? - långvarig stark stress. Man brakar ihop kroppsligt, känslomässigt och mentalt i en trötthet som aldrig tar slut.
Varför får man det? Det sker förändringar i hjärnan. Vanligtvis hos en frisk möts stress i HPA-axeln. Där samspelar hypofys, hypotalamus och binjurar och frisätter kortisol. Fara-flyktcentrat. Hos en med psykisk utmattning har kroppen jobbat sig till ett slags sammanbrott, det har liksom gått på högsta växel. Det sker en nedreglering i HPA-axeln.
Hur känns det att ha? Paralyserad av trötthet, hopplöshet, liten, värdelös, orkar inte med relationer eller någon yttre omvärldspress, korttidsminne funkar sämre, koncentrationssvårigheter, svårt att fatta beslut, ont i kropp och mage osv.
Är utmattningsdepression tabubelagt? Att utbrändhet är en sjukdom börjar bli allt mer accepterat. Behandlingen - att inte arbeta - är problematiskt i ett land som bär en så stark tradition av arbetsmoralism. Här får man sitt värde genom att jobba, berättar om vem man är genom att beskriva vad man jobbar med. Den som är utbränd hamnar utanför dessa ramar. Det kräver självkänsla, vilken en med utmattningsdepression saknar.
Hur ser bästa hjälpen ut? Psykoterapi/KBT. Den sjuke behöver hjälp att sätta gränser, att förstå sig själv. Lära sig kroppens signaler och dämpa sitt kontrollbehov. Motion kan hjälpa. Äta regelbundet och kulturupplevelser.
I boken står även om andra psykiska sjukdomar, bland annat får jag lära mig något nytt intressant om ätstörningar, att det kan vara så att det är något medfött och te sig som en inflammation i delar av hjärnan:
Medfödd defekt i hur de omvandlar mat till energi. Man kan se i hjärnan om en person har ätstörningar. En inflammation kring hjärnans ätcentrum. Gliaceller runt nervcellerna ska agera städpatrull och äter upp restprodukter (gamla trasiga nervceller) men något verkar vara fel och inte fungera som det ska. Jag ska läsa på mer om det här för det var en ny intressant synvinkel och kunskap.
