Jag är för transparens - det lämnar mindre frågetecken och irritation. Jag kommer därför att skriva ett blottande inlägg - något som för mig har varit svårt och jobbigt att inse och acceptera.
Den här hösten har gått i raketfart. Det känns som att jag hoppat på X2tusen åkt sjukt långt och helt plötsligt blivit avsläppt i skogen, eller efter en blöt kväll när man vaknar upp och tänker "vart fan är jag". kanske egentligen mer som det sistnämnda då mitt mående inte är på topp heller som följd. Magsmärtor, sjuklig huvudvärk, darrningar är exempel för att nämna några.
Jag har pressat mig själv för länge och lite för hårt. Det är ingen person eller sak i sig som äger ansvar i det här, det är många bäckar små.
Jag väljer att skriva om det här för att några i min omgivning annars kommer att undra.
En kombination av "duktig flicka syndrom", vilja äta bra, träna i viss dos, vara "tillräckligt" många timmar på jobbet (blir alltid för många), hinna svara på alla frågor, vara social och hinna med flera events, ta sig till och från tåg, vara med på fitnesscollection, passa deadlines - allt i en salig soppa har blivit lite för mycket.
Min kropp behöver vila och det har ordinerats av läkare, under lång tid, i mina ögon. Jag har planer för att inte bli knäpp, Simons första fråga var "hur tusan ska du inte krypa på väggarna". ha! När man jobbar heltid på annan ort är det otroligt mycket man inte hinner med, detta är något jag ska försöka hinna med.
Jag ber ödmjukast om ni som känner mig eller befinner er i min omgivning att absolut inte säga något i form av "vad var det jag sa" eller "mm det var ju inte helt oväntat" eller liknande. Tro mig, jag behöver inte höra det, jag har redan en diktator på min axel som säger det till mig. Mamma kallar det för det, min lilla diktor på axeln som sätter höga krav på mig själv och är min största kritiker. Men jag har nu fått denne att lägga sig ner på rygg, känna sig besegrad och att den underkastat sig. Jag är nämligen inte sämre än någon annan, vissa är bara mer känsliga än andra.
Ni får gärna fortsatt tycka och tänka så, men säg det inte till mig tack. Ni kommer aldrig att få mig att tycka att "lagom" är ett charmigt ord. Det passar inte mig. Ni kommer aldrig att få mig att tycka att meal prepp med vällagad mat är dåligt, att kroppen behöver äta choklad eller bulla flera dagar i streck, att träning 3 dagar i veckan är bättre än 5 för en kropp som är van med så mycket mer. Nope. Så vitt jag vet så känner inte jag någon "lagom" person som blivit särskilt framgångsrik eller är en entrepenör.
Jag vill på inget sätt heller hänga ut någon men en person i min närhet som är mycket olik mig och ja lite mer lagom när det kommer till allt har även denna drabbats av samma öde som mig med vila på recept. Man kan således göra slut på sig själv på olika sätt. Det är inte bara en väg och kan hända vem som helst.
Som tur är så känner jag min kropp otroligt bra på grund av att jag lärt mig att ta mig tid att analysera, prova olika vägar och se hur saker känns. Därför kan jag flagga för när något är fel i ett tidigt stadie. inte som sånna som kör på och inte fattar innan det är för sent.
Något som jag känner just nu är otroligt stor besvikelse på mig själv för att jag inte följt det nyårslöfte jag lovat mig själv - "mer kvalitet och mindre kvantitet", jag har gjort precis tvärtom. Samtidigt ser jag inget som misslyckanden utan snarare lärdomar, att detta är livets gång och man måste smaka på lite syra för att kunna uppskatta sötman sedan.
Vi får se om detta innebär att ni hör lite mindre från mig, eller förmodligen ännu mer/oftare :)
