Frida Harju

Vaknade upp till solsken igår, det gör ju så mycket alltså. Blev morgonträning på Actic för sedan väntade jobb hemifrån, ville hinna jobba på så mycket som möjligt innan besök väntade vid 15, hann ju med litegrann efter också. Kunde sitta på balkongen och jobba i solen. Ännu en bra sak med hösten - det blir lite svalare och man kan hänga i solen utan paus. Läste i tidningen att man förövrigt inte kan säga att det är höst förrän temperaturen kryper ner till 5 grader typ 5 dagar i rad, måste ju gälla nattemperatur antar jag. Men ja än är vi inte där iallafall oavsett. Vid 15 kom iallafall UNT reporter för Matreportage och snart efter även en fotograf. De blev kvar en bra lång stund och det var mycket trevligt. Att få berätta om sin filosofi är lyx alltså, det blir som en möjlighet att få förklara anledningarna till att man gör som man gör, ser ut som man gör och ja fungerar som man gör helt enkelt. Förhoppningsvis kan jag inspirera flera, att inte tänka att hälsosam är komplicerat. Många känner det som övermäktigt vid första tanke. Jag får ofta höra "hur orkar du" och det kan handla om när jag skivar upp ett kokt ägg med tomat på ett knäckebröd. "Alltså vadå, att koka ett gäng med ägg och ta med?" Blir min fundering, något som inte alls är komplicerat i min värld. Däremot underlättar det till att jag inte faller för frestelser som glass till mellanmål, eller något annat onyttigt. Självklart kan man göra det ibland, men inte alla dagar.

Något som jag reflekterade över var hur mycket mindre nervös jag var den här gången. Visst, man vill tänka efter många gånger så att man inte missat något men som sagt, inte alls så stressad som tidigare. Jag antar att jag har åldern att tacka. Jag tar allt mer och mer chill ju äldre jag blir, är bekväm och trygg i mig själv, inser att allt inte hänger på mig. Samtidigt ska man vara ödmjuk och kunna ta kritik och inse att man har brister eller gör fel, även det tycker jag att jag är bra på, eller lyhörd för kanske man säger?

Nej någon åldersnoja det har jag inte, kommer förmodligen inte ha 30-års kris heller. de människor som har det tror jag är sånna som inte provat på olika riktningar i sitt liv. Det kan vara exempelvis att man varit på samma arbetsplats sedan man slutade gymnasiet, bott på samma ort hela livet eller varit ihop med samma tjej sedan högstadiet. Om man inte varit ute och luftat sig och provat sina vingar.
Jag känner mig inte träffad på någon punkt och en ytterligare grej tror jag är att jag redan haft lite åldersnoja. När jag skulle fylla från tonåring eller om det var 20 till 21. Det kändes så vuxet och stort - att börja räkna på 20, jag minns att jag var riktigt nere i veckor. Helt absurt i efterhand och nu njuter jag för varje år jag blir mer och mer vuxen. För det är så skönt.

Alltså idag var det så mörk och grått att en nästan hade kunnat ha lampor på cykeln på väg till tåget. Det går fort nu, mot mörkare tider. Förhoppningsvis har man planerat in massor av roliga saker som livar upp och gör att man ser fram emot kommande månader. Har lyssnat på många poddcasts i helgen då jag varit ute på svampjakt, där nämner en kille bland annat att vi bör släppa taget om årstiderna som vi ständigt försöker hålla kvar i, exempelvis sommaren är ju ett klassiskt exempel. Man älskar ju denna tid och vill så gärna att hela augusti och september ska vara helt fantastiska så att den blir riktigt låååång. Så har det ju tyvärr inte varit i år med augusti men å andra sidan var juni helt fantastisk. Iallafall så menar han att istället för att vara bitter, omfamna den kommande årstiden, se möjligheterna. Jag själv kan inte annat än hålla med. Jag är självklart stundvis negativ till nya saker och livet generellt. Men jag ser ALLTID möjligheterna till saker och vägrar att tänka i banor om att personer egentligen inte kan göra det de vill, alla har i princip samma möjligheter. Nu menar jag givetvis inte att alla kan bli fotbollsproffs eller en grym artist för till det krävs det talang även om mycket kan köpas för pengar. Men istället för att gå runt och vara svartsjuk på rika människor tycker jag istället att man kan ta i lite hårdare på jobbet, ha flera jobb eller byta jobb. Det värsta som finns är ju bittra människor på jobbet just för att de jobbar med "det de hamnade på" inte det de brinner för eller vill.
Nej välj istället att se på de olika årstiderna som något otroligt lyxigt vi har här i Sverige. De är alla så vackra på sitt sätt och gör också att vi längtar till varje då vi hinner göra det, ingen varar för länge och alla innehåller någon typ av skön högtid.

Jag lyssnade även på träningspodden med Lofsan och Jessica som påminde mig om att man visst inte kan skylla sin uteblivna träning på diverse saker. Nu menar jag de personer som ojar sig över att de inte tränar fast de så gärna vill det. Att "det kom i vägen" , "så gjorde jag x istället". De påminde mig om att det är varje persons egna ansvar att hitta det sätt som motiverar dem själva bäst och att det bannemej inte är bekvämt att få in den där vanan igen om man väl glidit tillbaka till gamla beteendet eller haft ett avbrott bara kanske.

Kanske skulle då Femis inlägg om känslan efter träning att hjälpa som spark i baken. En påminnelse om vad faktiskt fysisk aktivitet gör för oss i våra kroppar. Hon sätter ord på det jag så ofta försöker förklara och säga, tyvärr lyssnar inte "vanligt folk" på en sån som mig. En person som älskar att träna och faktiskt knarkar dessa gratis må-bra-grejer just för att de inte är olagliga eller farliga, bara sjukt härliga och hjälpfulla. Att jag är utbildad Kostvetare sätter helt klart käppar i hjulet på mig, då kan man inte lyssna på mig. Men åtsidan med det och fram med inlägget igen. Det Femi beskriver är den känsla av "snygghet" träning skapar. Hon skriver om det nakna och Sanna bedömningen av kroppen mer som det vi är tilldelat oss, den vi får och kan använda varje dag, dess funktion och inte utseende och som är det som får mig att vara löjligt förtjust i träning och utmaningar. Jag med känner dessa känslor men numera även under mina pass, helst gympass. Jag svämmar över av meningar som "jag-är-så-snygg", "jag-är-så-snygg", "jag-är-så-snygg". Hur ska jag då kunna låta bli? Att bara sluta upp med fysisk aktivitet. Under tiden jag tränar kan jag känna mig så stolt över min kropp för att den är stark, för att jag orkar, en underbar känsla som fortsätter resten av tiden - när man lyfter kassar, går i trappor, går i backar utan att flåsa. Som en fin spiral. Och himla viktigt är det för jag vet så många människor som går runt och skulle vilja se ut på ett annat sätt, fy så hemskt, kan egentligen inte föreställa mig känslan för då kommer vi tillbaka till det igen - alla har möjligheten att forma den till det de vill. Sådetså. Och som det inlägget tar upp, det fina i kråksången, när du börjar träna så känner du dig snygg oavsett utseende eller känsla innan, man behöver alltså inte ens gå ner i vikt (vanligaste önskemål) hur bra liksom. Kommer länka till det HÄR sen.

Tränade ute på Saras baksida igår. Löpning plus backintervaller först, TABATA med kettlebells sen. Så skönt och svalt. Blev en övernattning på landet då Simon hade match och jag behöver svamp till morgondagens reportage. Hann även med besök/fika hos mormor/morfar (Simons) och grill. Hela helgen har ju utlovat shorts-kläder så vi har sugit ur det sista ;) oh yes

Fredagskvällen innebar svettig målning av kök, om vår bastulägenhet inte var varm innan liksom. Men det blir så himla bra. Här hylla och vägg i vitt istället för gulvitt och svart. Längtar tills luckorna är fixade

Har inte vunnit nå pengar heller, jag är nog en sån som inte har tur i spel. Som tur är så har inte huset hamnat på budgivning än, sker nog tyvärr idag faktiskt