Simon har åkt till Halmstad och varit borta i två ynka dagar och några till kommande.
jag vet att jag är kär men att jag skulle känna såhär igen var jag inte beredd på.
jag tycker så himla mycket om honom och det gör liksom ont i mig för att jag saknar honom. det sämsta valet jag gjort är ju att bo hemma hos honom hela veckan. utan honom. det är ju inte liksom så att jag inte tänker på honom då hela tiden eftersom jag ser hans saker och känner hans doft hela tiden. anledningen är att jag jobbar hela veckan och börjar 7 på morgnarna och då passar det bra att sova här, men frågan är om det är värt för att gå runt och vara blödig och att man bara skulle vilja gråta hela tiden känns det som.
jag känner mig jäkligt töntig med tanke på att han kommer att komma hem snart, det är inte så att han är borta för evigt. på ett sätt är det väl fint då det är ett bevis på att han betyder mycket för mig.
men karln är ju så himla bra, han passar mig som handen i handsken för vi är så himla lika, morgonpigga, vill få saker gjort under dagen, båda två brukar vara sjukt nöjd då vi hunnit med flera olika saker under en dag. vi båda är planerings- och kontrollfreak, han tycker också om att träna.
jag är en ganska hetsig och stressad person, bara att fråga min kära mor eller syster som allt för ofta får panik och utbrott över att jag stressar dom. men jag har träffat min överman, helt sjukt men människan är hetsigare än mig. nu menar jag ju hetsig på ett positivt sätt. massa andra egenskaper som vi är lika på.
men det finaste är nog att jag får komma i första hand och då är det givet att han gör det för mig med.
nej nu ska jag mysa ner mig i en av hans t-shirts och tycka synd om mig själv..
