Alltså herre jösses vilken start på 2017. Igår eller inatt efter 12-slaget när vi kollat på fyrverkerier och skålat i pepsi max stod vi en sväng på balkongen för att insupa de sista fyrverkerierna. Simon tar tag i mina händer och säger att det finns en överraskning.
Han börjar berätta fina saker och blir sådär varm och skakig som när något riktigt seriöst är på väg att hända eller talas om. Så går han ner på knä och frågar om jag vill gifta mig med honom.
Jag blev helt mållös, frågar om han är allvarlig nu. Kan inte ta in informationen, lite för mosig i huvudet av champagne och vin vi fått på vår brakmiddag på en restaurang längre ner på stan.
Han skakar och vi går in utifall om det är av kyla från blåsten.
Självklart är mitt svar ja. Det finns ingen här i världen jag kan tänka mig passar bättre ihop med mig än Simon. Det finns ingen annan som synkar mig så bra, som kan måna om mig på samma sätt, vara så rädd om mig, ha sånt tålamod med mig, inte ledsna på mig och mina påhitt. Ingen annan kan se på mig och acceptera hur jag är på samma sätt som Simon.
Att det fortfarande pirrar till i kroppen när jag ser på honom efter mer än 4,5 år kan bara båda gott.
En förlovning för Simon är inte något man bara gör, vilket det kanske är för andra. Alltså jag själv ser på förlovning som något fint och en kärleksgest om att man vill visa att man hör ihop. Sedan ligger det väl kvar sen gammalt att man kan komma att gifta sig och så. För Simon är det helt kopplat till giftemål och förlovar man sig betyder det att man året efter gifter sig. Därför var herrn lite finurlig och smart då han ville vänta tills år 2017 slår in, på så sätt är det rimligt att vi kan få vara ett förlovat par under det här året för att smått börja planera inför vårt storslagna bröllop till sommaren 2018. Vi vill spara pengar och känna att vi kan bjuda till riktig fest där till nästa sommar, vi båda är också sånna som älskar att planera och jag allra helst att se fram emot.
Att han skulle gå ner på knä är inget jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig, jag var helt säker på att han skulle vänta ut mig som i mycket annat.
Så bara gör karln det. Kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaka, varken igår eller idag när jag tänker på det.
Att han vill leva med mig resten av livet och lova det inför Gud, att jag ska heta Westman i efternamn osv.
Jag bara bubblar över att längtan och spänning. Tack som tusan min prins för att den här 1:a januari blev det bästa på länge, helt utan ångest.
Gårdagens middag var förövrigt magisk den med. Det var inte alls trerätters utan en femrättersmeny med en consummé först, sedan flera olika små charkuterier, efter det himmelskt god fisk och skaldjur, en cava fusion med sorbet och efter det himmelskt god oxfilé med paté och sedan chokladefterrätt från heaven. God dryck till det med. Bilder kommer upp sen när jag har mer koppling. Vid tolvslaget letade vi oss hem till hotellet och "puben" här.
Det här är alltså en tillfällig ring tills den riktiga är utvald
Världens största grattis till er båda! :) Vilket fantastiskt härligt inlägg att läsa såhär en tisdag!