Att lyssna på sin kropp

Jag är hemskt dålig på det. Hela tiden, varje dag, försöker jag (mitt sinne) ändå vara lyhörd och ta reda på vad min kropp vill och trivs med. Men när det kommer till sjukdom är jag inget praktexempel. Jag är den som ofta biter ihop och kör på och tycker att man ska vara näst intill sängliggandes för att klassas som sjuk. Jag brukar räkna mig själv som sjuk då träningslusten försvunnit, vilket sker vid en stor dos sjukdom. Det här sitter i även vid arbete och jag har nog aldrig sjukanmält mig på Konsum som jag ändå jobbat extra hos i snart 6 år. En som är hemma för att den är förkyld anser jag är en mes. Det är bara att knapra Ipren och Alvedon så kan vem som helst jobba på. däremot är det inte, vad jag förstår, så bra att träna när man är förkyld eller har ont i halsen.
skräckhistorier som hjärtmuskelinflammation är sådant som passerar mina tankar när jag har lite ont/torr hals och är något jag är väldigt rädd för. Ändå så joggade jag på i höstas snorig och jävlig eftersom att "jag måste" öva inför det stundade Lidingöloppet. 
Den här gången tänker jag resonera lite annorlunda. Konditionsträning på intensiv nivå är det sämsta att syssla med under förkylning.
 
Till en början såg jag lite sorgset på Valborgsveckan det här året, tänk all utebliven träning, gud så tråkigt. Men efter ett tag började jag se det som ett ypperligt tillfälle att få vila mina stackars muskler och överfylla dem med energi. Behövligt eftersom jag inte haft flera träningsfria dagar på rad sen julveckan. Nu verkar min kropp tagit tillfälle i akt och alla sjukdomar med halsfluss och förkylningar som jag lyckats parera undan har min kropp nu passat på att genomlida när jag ändå ska vila några dagar från träning. Toppen egentligen, två flugor i en smäll. Om det inte vore just för Valborgsfirande. Nu vet jag inte alls hur det blir med kvalborg osv. När man är sjuk är man ganska likgiltig inför allt. Så även festfirande. Att dessutom springa runt med en snyttoarulle under armen inne på stocken känns sådär lockande.
 
 
Avslutar inlägget med en bild på mina ben. denna muskelgrupp är den som hänger med sämst i min transformation. Ändå blir jag glad när jag har vissa byxor på mig eller hamnar i vinklar där man verkligen ser hur starka dom är. Synliga muskler eller ej. I yngre ålder hatade jag mina ben för att jag tyckte att dom var för stora osv. Jag önskade mig alltid ett par smalare ben och trivdes inte i vissa byxor. På senare år har jag mer och mer accepterat att det är dessa exemplar jag fått och istället försöker jag forma dom som jag vill ha dom. Jag anser att storleken egentligen inte spelar roll utan kan nu tycka att formen och icke existerande celuliter har högra status. För visst är "Strong the new skinny"?

Kommentera inlägget här :

Matbloggstoppen